emeliekjellman

Har ni någon gång känt att ni varje dag måste intala er själva att ni är glada? Att det var bäst så men fortfarande så frågar ni er själva om det verkligen var det. Men ni låter aldrig er själva tänka så långt att ni får ett svar på den frågan. Ni stoppar er själva och tänker bara att det var bäst så. Men varje gång ni hör eller ser något så får ni en klump i magen och önskar att ni kunde varit där, för att där var han.

 

Har ni någon gång slutat känna efter, nästan vägrat, för ni vet att om ni gör det så rasar allting. Varje gång ni känner något så försöker ni skaka av er känslorna så snabbt som möjligt. Ni har ju kämpat så mycket med att bli hel igen. Visa er starka. Alltid med ett leende på läpparna och ett glatt humör.

 

Har eran hjärna någon gång sagt en sak medans hjärtat säger en hel annan? Tankarna faller alltid tillbaka på den där personen. Men ni skakar direkt av tankarna och tänker på något annat. Ni tänker varje kväll, varje morgon. Varje dag. Och varje gång skakar ni lika snabbt av det. Tänker att ni ska vara glada och att det inte spelar någon roll längre. Because he's doing fine without you. Men hjärtat säger alltid samma sak.